Kan övervikt handla om känslor? Ja, det menar i alla fall Lisbeth Stahre, socionom och författare till boken Övervikt handlar om känslor. Den drygt årsgamla boken bygger på två forskningsstudier kring en ny kognitiv metod att behandla fetma, där kosten har en underordnad betydelse. Istället läggs huvudbetoningen på att ta reda på varför man äter för mycket.

- Jag kom i kontakt med denna problematik när jag började jobba med utmattningsdepressioner för länge sedan, säger Lisbeth när vi ses hemma hos henne i Eskilstuna för att prata om boken och metoden, som blivit en succé.

- Det visade sig nämligen att när de patienter som var överviktiga tog itu med sin stress gick de automatiskt ned i vikt. Och det var inte något kilo hit eller dit, utan en drastisk viktnedgång som det handlade om.

- Jag såg att det fanns likheter mellan den ångest som ledde till utbrändhet och den ångest som ledde till att man åt för mycket. Så började jag intressera mig för sambandet mellan stress och fetma. Ett arbete som nu alltså utmynnat i två böcker, en behandlingsmetod och ett snart färdigt forskningsprojekt vid Karolinska Institutet. Den ena av böckerna har just tryckts i en andra upplaga och själv åker Lisbeth land och rike runt och föreläser för bland annat distriktssköterskor. Främst är det vårdcentralernas personal hon träffar. De är de som oftast har hand om överviktiga i dag och därför kan ha nytta av hennes arbete.

Det är inte helt lätt att boka en tid med henne. Hon är karismatisk kvinna med mycket energi och verkar väl påläst inför intervjun. Medan hon berättar plockar hon fram diagram och bilder som hon brukar ha när hon lär ut sitt program till andra. Lisbeth vill att det ska vara enkelt att ta till sig hennes metod, samtidigt som man på allvar måste börja intressera sig för orsakerna till att vi äter så fel. För så gott som alla vet ju egentligen hur man ska äta för att må bra.

- Patienten måste bli bekräftad i sina problem. Det var ju inte så länge sedan synen på överviktiga handlade om att de bara sitter hemma och äter tårtor och blir feta. Men situationen är ju långt mer komplicerad än så. För Lisbeth menar att det inte är vad som händer oss utan hur vi förhåller oss till det som inträffar som bestämmer hur vårt liv - och vår vikt - utvecklas. Det är det vi måste ta itu med om viktnedgången ska bli bestående. Och det är här maten kommer in i bilden. Den kommer vi inte ifrån - det finns i överflöd i vårt västerländska samhälle - utan vi måste förstå vad som ligger bakom när vi äter oss tjocka.

- Utifrån mina patienterfarenheter utvecklade jag därför ett behandlingsprogram som byggde på kognitiv terapi - men som också handlade om personlig utveckling - och som skulle vara manualiserat. Det vill säga konstruerat så att andra kan använda det.

Kort innebär behandlingen alltså att patienten får hjälp att själv söka sambandet mellan det som händer under dagen, de känslor dessa händelser ger upphov till och hur dessa känslor sedan påverkar ätbeteendet. Ett kostprogram ingår, men det är inte det som är det viktiga. Nästan alla överviktiga vet redan hur man ska äta för att gå ned i vikt.

- Det är också viktigt att komma ihåg att många överviktiga personer ofta är inkörda i vårdens omsorgsbeteende. De har försökt med flera olika metoder och när de visar sig ute tycker folk synd om dem för att de är så tjocka. I min metod blir terapeut och patient som två aktörer, där terapeutens roll främst är att coacha patienten till egna resultat. Därför är metoden upplagd på en bestämd tid om tio veckor där en grupp träffas regelbundet och pratar. Men innan dess har var och en av deltagarna blivit djupintervjuad så att konstellationen i gruppen blir rätt. Varje möte inleds med att man går igenom förra lektionen och sedan bestämmer vad man ska prata om på just denna träff.

- På det sättet lär sig patienterna att de måste ta egna initiativ och ha ansvar för sitt eget liv. Något som de ofta inte blivit tränade i alls.

Och resultatet av behandlingen kommer fort och består, visar den forskning som Lisbeth hoppas kunna presentera under året. I en studie har man jämfört hennes metod med ett vanligt företagshälsovårdsprogram med kost, motion och beteendeträning. Vid uppföljningar har man funnit att den kognitiva metoden ger mycket goda viktresultat trots att behandlingstiden bara omfattar tio veckor. Det ska jämföras med konventionella överviktsbehandlingar som oftast sträcker sig över både ett och två år och ibland mer än så.

- I de beteendeterapier som vanligen används vid viktminskningsprogram handlar det ofta om att undvika frestande situationer med mycket mat eller exempelvis godis. Men så kan man ju inte leva. Till slut undviker man ju livet. Hos Lisbeth får de ett helt annat bemötande.

- Jag säger tänk efter själv! Vad känner du inför det du just berättade? Jag vill att individen ska göra ett medvetet val och inse att det inte är andra människor - varken dietister eller läkare - som bestämmer vad de ska göra och om de ska gå ned i vikt. Då måste deltagarna börja jobba med den stress och ångest som leder till att de äter. För det finns ju alltid en orsak till varför man till exempel vräker i sig choklad.

Hon nämner bland annat kvinnors situation i dag, som på många sätt är ohållbar. aldrig har väl kraven varit så höga. man ska vara yrkeskvinna, mamma, hustru och älskarinna. och då är ju stressen helt normal; kraven är större än förmågan och man reagerar.

Vid andra viktreduceringsmetoder är en av riskerna just den att stressen ökar. Att gå ned i vikt blir ytterligare ett krav. Det i sin tur skapar mer ångest. Så småningom - när patienten är tillbaka i sin vanliga miljö - leder det till att individen istället äter ännu mer och resultatet blir det omvända. En viktökning.

- Det orala behovet har vi ju med oss sedan vi är små bebisar, från bröstet och nappen. Det gör att vi har väldigt lätt för att flytta över det på maten istället och stoppa i oss kalorier när vi känner oss oroliga. För den som tittar igenom boken framstår det ändå som ett ganska tufft program. Det gäller att inte ligga på latsidan. Varje situation som inbegriper mat analyseras och de bakomliggande orsakerna diskuteras. Samtidigt ska man väga sin mat och ha koll på kalorierna. För att göra det mer lättförståeligt har Lisbeth kryddat boken med diverse exempel. Det är Maria, Pia, Gunilla och Inger. Idel kvinnonamn, varför då?

- Jag tycker hela vetenskapen är full av män. I nästan all forskning som görs så utesluts ju kvinnan. Eftersom övervikt och stress är överrepresenterat hos kvinnor gjorde jag tvärt om. Lisbeth kan hålla med om att bokens innehåll kan verka krävande men understryker att den som leder samtalsgruppen måste fråga med empati - bry sig. Man kan inte alltid förvänta sig ett positivt resultat! Alla har bakslag. Då gäller det att få hjälp att gå vidare.

- Jag brukar säga att det finns inga misslyckandesituationer, utan bara lärande situationer. Människan är ofullkomlig. Acceptera det!

Man kan inte tro att allt man gör måste bli en succé eller tas emot med applåder, säger hon.

- På så vis är det inte heller så konstigt att överviktsproblematik ofta excellerar i 40-årsåldern. Då dyker allt upp; barndom, krav, karriär, plats i syskonskaran och mycket mer. I grunden handlar det bara om att vi vill bli bekräftade och omtyckta. Vi behöver kärlek. Det är helt enkelt den berömda ryggsäcken som vi hela tiden måste rensa i. Hur blev hon då själv intresserad av detta ämne, från början?

- Många år innan jag blev socionom hade jag en längtan efter att arbeta med människor. Jag hade gjort annat, skaffat fyra barn, varit landstingspolitiker och faktiskt varit textilformgivare med eget företag.

Under en period började Lisbeth tillverka tehuvor i form av svenska hus som snart blev en stor framgång. De olika husen - den typiska röda stugan, Gotlandshuset, Skånelängan - såldes runtom i landet och Lisbeth fann sig ha en stor verksamhet. Men husen väckte något speciellt hos människor. För hon blev ständigt uppringd av folk som ville berätta sitt livs historia. Det handlade ofta om känslorna kring mormors torp och tillhörande syrenberså som hon fick lyssna på.

- Det var fantastiska möten och liknade ett kuratorjobb och jag förstod i och med det att jag ville gå vidare.
Så det blev ny utbildning och ny satsning med egen praktik och ett samarbete med försäkringskassan. Och Lisbeth tror själv att det är delvis denna bakgrund som gjort att hon vågar gå utanför givna gränser, skriva sina böcker och lägga upp arbetet med överviktiga på sitt eget sätt.

- Fetma har ända till nu - när det blivit ett folkhälsoproblem - varit ett lågprioriterat ämne. Därför finns det lite forskning på området och man har inte gjort någon större utvärdering kring de metoder som används.

Hittills är det faktiskt så att resultaten inte är så mycket att tala om trots att insikten om kost och motion förbättrats mycket. Nästan alla feta går upp igen efter avslutad behandling.

- Det gäller att hålla fingrarna i styr och se patienten i sin kontext. Alla kanske inte kan börja springa på gym. Visst måste människor ändra på sig, men det gäller att starta i rätt ände. Lisbeths metod har väckt stort intresse. Yrkesfolk och kollegor har varit nyfikna och velat lyssna. Kanske för att majoriteten av dem som jobbar med överviktiga någonstans inser hur mycket känslorna påverkar diagnosen hos just denna patientgrupp.

- De allra, allra flesta patienter har ett sjukt ätbeteende. Därför fallerar de behandlingar som går ut på stöd, när det är de bakomliggande orsakerna man måste titta på!

FOTNOT: Lisbeth Stahres bok Övervikt handlar om känslor är utgiven på Studentlitteratur. Till boken hör en handledarbok Kognitiv behandling vid övervikt och hetsätning, som vänder sig till vårdpersonal.